Buddhismen kom till Tibet cirka tusen år efter den historiske Buddhans (Buddha Shakyamuni/Siddhartha Gautama, cirka 400 före vår tidräkning) levnad, men det tog ytterligare ungefär sexhundra år innan buddismen var grundligt etablerad i Tibet.

Padmasambhava eller Guru Rinpoche som visas på bilden till vänster anses vara den som etablerade buddhismen i Tibet.

Den tibetanska buddhismen är mycket rik och mångfasetterad, både vad gäller skrifter och utövningsmetoder, och att orientera sig i denna mångfald kan vara svårt.

Det finns olika uppfattningar om när den historiska Buddhan levde, såsom 566-486 f.v.t. (= före vår tideräkning) eller 448-368 f.v.t. Man tenderar numera att betrakta det senare tidsspannet som mer sannolikt.

De tre farkosterna

Buddhismen i Indien hade genomgått en lång utveckling när tibetanerna kom i kontakt med den. Vid denna tidpunkt hade tre “farkoster” (sanskrit: yana) utvecklats i buddhismen. Dessa tre farkoster – Hinayana, Mahayana och Vajrayana – ansågs representera olika vägar till uppvaknandet. Alla de tre vägarna eller farkosterna kom att ingå i den tibetanska traditionen och därför skiljer sig den tibetanska buddhismen delvis från de buddhistiska riktningar där så inte är fallet.

Det bör i detta sammanhang påpekas att Theravada-buddhismen, som till exempel finns på Sri Lanka och i Thailand, är en äldre form av buddhism som uppstod innan denna utveckling hade skett.

Det bör också nämnas att termen Hinayana ursprungligen var en nedsättande benämning som myntades av Mahayana-anhängarna och skulle betyda ‘den mindre farkosten’, till skillnad från termen Mahayana som betyder ‘den stora farkosten’. Det är därför inte lämpligt att använda termen om man inte gör detta på ett varsamt och medvetet sätt.

När termen Hinayana används inom den tibetanska buddhismen syftar den inte på någon specifik riktning inom buddhismen utan termen används på ett mer generellt sätt. Antingen åsyftas den grundläggande och äldsta formen av buddhismen när termen används eller så talar man om den motivation som en person som utövar buddhismen har. Oavsett vilken strategi som används så försöker man genom att använda de tre termerna Hinayana, Mahayana och Vajrayana, bringa samman buddhismens olika riktningar och läror till en helhet.

Att kombinera de tre farkosterna

Inom den tibetanska buddhismen menar man att alla olika buddhistiska traditioner vilar på en och samma gemensamma grund. Denna grund är de läror som Buddha Shakyamuni förkunnade i Indien efter sitt uppvaknande och som senare nedtecknades.

Enligt den tibetanska buddhismens lärare (på tibetanska: lama/lamor) är de tre farkosterna (Hinayana, Mahayana och Vajrayana) i harmoni med varandra och de två senare farkosterna (Mahayana och Vajrayana) kan inte förstås utan en förståelse av Hinayana.

De tre farkosterna ses som olika sidor av den buddhistiska utvecklingsvägen:

• Hinayana är den nödvändiga grunden
• Mahayana handlar om motivationen
• Vajrayana erbjuder effektiva metoder för att uppnå målet.

Utan grund går det inte att förstå eller utöva de övriga, och tibetanska lamor har ofta beklagat sig över att vissa utövare av den tibetanska buddhismen försöker hoppa över grunden för att gå direkt på de mer avancerade övningarna. Detta gäller inte minst många av de västerlänningar som blivit tibetanska buddhister, och som ofta finner Vajrayanabuddhismen mer attraherande än Hinayana och Mahayana.

Om man försöker praktisera mer avancerade metoder utan en stabil grund resulterar detta endast till missförstånd och inte till det uppvaknande som alla buddhismens farkoster har som mål! Vajrayana är en del av Mahayana och det poängteras ofta att Vajrayana bygger på grundläggande begrepp inom Mahayana, som tomhet (sanskrit: shunyata) och medkänsla (sanskrit: karuna). Utövning av Vajrayana utan insikt i tomhet och utan medkänsla resulterar i mer skada än nytta.

De tre juvelerna

De tre tillflykterna (Buddha, Dharma och Sangha) är alla olika buddhistiska traditioners gemensamma grund, och så också den tibetanska. Den som tagit sin tillflykt till dessa tre, så kallade “juveler”, är per definition buddhist.

Tillflyktsversen läses i allmänhet flera gånger dagligen av praktiserande buddhister och i den tibetanska traditionen är tillflykten ofta formulerad på följande sätt:

Till Buddha, Läran (Dharma) och Skaran av de upphöjda (Sangha) tar jag min tillflykt tills jag nått upplysningen. 

Mahayanabuddhismen infogade dock ett tillägg, eller kanske snarare ett förtydligande, till dessa tre juveler. Detta kallades “uppvaknandets sinnelag” (sanskrit: bodhicitta) och innebär att man poängterar att det inte räcker att ta tillflykt för sin egen skull utan att tillflyktstagandet ska göras för alla levande varelsers skull. Detta är något som är väldigt centralt i den tibetanska buddhismen och vikten av att utveckla ett medkännande, altruistiskt sinnelag betonas ständigt. Utan detta sinnelag blir även goda gärningar begränsade och egoistiska, anser man. Men med en icke-egoistisk, kärleksfull motivation kan till synes triviala och vardagliga gärningar bli konstruktiva och betydelsefulla på vägen till uppvaknandet. Målet är att bli en bodhisattva, en person som så genomsyras av medkänsla och visdom att han eller hon sätter andras lycka och välgång framför sin egen.

Rent konkret formuleras denna tanke genom några strofer som läses tillsammans med den vanliga tillflyktsversen som citerades ovan:

Genom förtjänsten av att utöva givmildhet och de andra fullkomligheterna må jag nå buddhatillståndet till gagn för alla varelser. 

De sex fullkomligheterna (sanskrit: paramita) är:

• givmildhet
• moral
• tålamod
• glädjefull ansträngning
• meditation
• visdom 

Mahayanabuddhismen och den tibetanska buddhismen

Den tibetanska buddhismen är djupt förankrad i Mahayanabuddhismen, men till skillnad från Mahayanabuddhismen i en del andra traditioner, så ingår vid sidan av Mahayanasutrorna även kommentarerna (sanskrit: shastra) till dessa texter i den tibetanska traditionen.

Studiet av dessa texter (shastra) är viktigt på de tibetanska klostren och därigenom har den filosofiska och intellektuella buddhismen, så som den såg ut i de stora klosteruniversiteten i norra Indien innan de förstördes på 1200-talet, bevarats i den tibetanska buddhismen.

Sutra kallar man de texter som anses innehålla Buddhas egen utläggning av Läran.

Trots den vikt som man lägger vid kärlek och medkänsla i Mahayanabuddhismen är det viktigt att komma ihåg att omtanke, medkänsla och kärlek är grundläggande tankar i buddismens alla olika varianter. Dessutom bör man skilja mellan medkänsla i teorin och medkänsla i praktiken. I teorin framhävs medkänsla i Mahayanabuddhismen (och därmed i den tibetanska buddhismen), men detta betyder inte att Mahayanabuddhister skulle vara mer omtänksamma eller medkännande i praktiken. Dessa egenskapar genomsyrar andra former av buddhismen minst lika mycket som Mahayana.

Vajrayana och de tre rötterna

Vid sidan av det uppenbara fokus som den tibetanska buddhismen lägger vid Mahayanabuddhismen så ingår, som redan nämnts, även den tredje farkosten – Vajrayana – på ett tydligt sätt. Detta visar sig också vad beträffar ovannämnda tillflykt till vilken man även inkluderar “tre rötter”. Den tibetanske buddhisten tar sin tillflykt till de tre juvelerna, liksom alla buddhister, och gör detta på ett Mahayanabuddhistiskt sätt, men utöver detta tar man även sin tillflykt till “de tre rötterna” – laman, yidam och beskyddarna. Detta är något unikt för den tibetanska buddhismen eller snarare, Vajrayanabuddhismen som även kallas Tantrayana.

Laman

Lama är det tibetanska ordet för guru (sanskrit), det vill säga andlig mästare. Laman anses vara helt nödvändig om man önskar utöva de metoder som finns tillgängliga i Vajrayanabuddhismen. Det finns många lamor och av dessa är det vissa som man har speciellt starka band till och som förmår hjälpa mer effektivt än andra. Den lama som är allra viktigast kallar man för sin “rotlama”. Utan en lamas invigning (tibetanska: wang), instruktioner (tibetanska: tri) och tillåtelse att använda texterna (tibetanska: lung) kan, och får man inte praktisera dessa metoder. Det sägs att det är omöjligt att vakna upp och få insikt utan lamans välsignelse. Därför säger man att laman är roten till all välsignelse, m.a.o. han inspirerar oss människor att väcka vår inre styrka genom att utveckla nya goda egenskaper och förstärka de gamla.

Yidam

Bland de effektiva metoderna inom Vajrayana ingår också den andra roten – yidam. Yidam är samlingsnamnet för de olika “meditationsgudomligheter” som representerar det uppvaknade sinnet. Det finns en stor mängd sådana meditationsgudomligheter, till exempel Vajravarahi, Chakrasamvara och Hevajra. Genom visualisering av yidam-gudomlighetens form och recitation av dess mantra anses utövaren snabbt kunna förverkliga de upplysta kvaliteter som hans eller hennes meditationsgudomlighet är ett uttryck för. På grund av yidam-metodernas stora betydelse sägs det att yidam är roten till allt förverkligande.

Beskyddarna

Den tredje roten är beskyddarna. Dessa vredgade manifestationer av upplysningen anses undanröja hinder för uppvaknandet. Det finns många olika beskyddare, till exempel Mahakala och Palden Lhamo. Beskyddarna ser skräckinjagande ut, men är i likhet med de milda upplysta gestalterna (som till exempel Avalokiteshvara och Tara), också ett uttryck för medkänsla. Ibland anses det dock behövas mer aktiva och kraftfulla metoder, och det sägs att beskyddarna är roten till all buddha-aktivitet.

Uttryck för samma sak

Det finns en ofantlig mängd lamor, yidam och beskyddare i den tibetanska buddhismen och många som besökt ett tibetanskt tempel förbryllas över alla bilder inramade av tyg (tibetanska: thanka) och statyer vilka föreställer lamor, yidam och beskyddare av olika slag.

Vid sidan av dessa finns även mängder av bilder och statyer föreställande olika Buddhor som till exempel Amitabha och Akshobhya, samt bodhisattvor som till exempel Avalokiteshvara och Manjushri. Denna mångfald av religiösa symboler är alltså olika uttryck för tillflyktens och buddhanaturens många aspekter. Ytterst handlar allt om att vakna upp och förstå det egna sinnets verkliga natur. Innan man själv har nått detta mål tar man dock tillflykt till andra som uppnått målet och till de olika läror och metoder vilka bidrar till detta uppvaknande. De många bilderna och symbolerna är alltså uttryck för olika sidor av en och samma sak.

När man nått förverkligande är det inte längre någon skillnad på det man tar tillflykt till och den som tar tillflykt. Då upplever man att det egna sinnet är Buddha, det egna talet är Dharma och den egna kroppen är Sangha. Man är då oskiljaktig från sin lama, sin yidam och sin beskyddare. Själva syftet med utövningen är just att själv förverkliga de tre juvelerna och de tre rötterna och upptäcka att allt man önskar uppnå faktiskt finns inom en själv.

Mantrafarkosten

Ett annat passande ord som ofta används för Vajrayana är Mantrayana, det vill säga mantrafarkosten. Denna benämning är passande med tanke på hur viktig recitationen av olika mantror anses vara när man praktiserar Vajrayana. Mantrorna symboliserar, i likhet med yidam, det upplysta sinnets och talets olika kvaliteter. Att recitera dem anses, om detta görs på rätt sätt och inte endast mekaniskt, kunna väcka dessa upplysta kvaliteter hos den som utför recitationen.

Det mest kända mantrat i den tibetanska buddhismen är utan tvekan Avalokiteshvaras mantra: OM MANI PEME HUNG (sanskrituttal: OM MANI PADME HUM). Avalokiteshvara, eller Tjenrezig som är det tibetanska namnet, är medkänslans bodhisattva och att recitera hans mantra samt visualisera hans gestalt anses kunna bidra till att medkänsla och visdom utvecklas i medvetandet hos den som bemödar sig göra detta.

Förverkligande

Målet är att den insiktsfulla medkänslan, som alla har latent inom sig, men som ofta inte kommer fram, ska komma fram. När detta har skett till fullo kan man tala om att vederbörande har förverkligat Tjenrezig. Detta innebär således att kärlek och medkänsla genomsyrar alla tankar, ord och gärningar. Så när man talar om att till exempel Hans Helighet Dalai Lama eller Hans Helighet Karmapa är Avalokiteshvara (Tjenrezig) så innebär detta att de förverkligat de kvaliteter som medkänslans bodhisattva står för, och möjligheten att göra detta är öppen för alla.

De olika traditionerna inom den tibetanska buddhismen

Idag finns framförallt fyra traditioner av tibetansk buddhism: Nyingma, Sakya, Kagyu och Gelug.

De buddhistiska traditioner som härrör från den äldre överföringsperioden av buddhismen till Tibet (cirka 600-900 efter vår tideräkning) kallas Nyingma. I Nyingma-traditionen har den indiske mästaren Padmasambhava (på tibetanska kallad Guru Rinpoche) en särskilt viktig plats. Guru Rinpoche besökte Tibet på slutet av sjuhundratalet och anses ha haft en nyckelroll när buddhismen infördes. I anknytning till Guru Rinpoche finns också en speciell tradition av uppenbarade och återfunna skrifter som kallas terma (skatter på tibetanska ), och terma-traditionen är speciellt viktig i Nyingma.

Under den senare spridningsperioden av buddhismen till Tibet (cirka 1000-1200 e.v.t.) reste tibetaner till Indien och träffade framstående indiska mästare. Dessutom bjöds mästare till Tibet för att förkunna Läran. Dessa personer tillhörde olika “överföringslinjer” som hade gått vidare från mästare till lärjunge i obruten succession från en uppvaknad mästare till dennes elev och så vidare. Genom tibetaner som reste till Indien och Nepal på tusentalet och gick i lära hos indiska mästare etablerades Kagyu och Sakya under denna period.

Gelug är en tradition som grundades av Tsong Khapa på fjortonhundratalet men som har sina rötter i de äldre traditionerna.

Varje överföringslinje har sina specialiteter vad beträffar meditationsmetoder och skrifter. Dessutom är det genom olika personer med olika personligheter som linjen har förts vidare.

Samma grund

Grunden för alla dessa traditioner av tibetansk buddhism är alltså densamma och endast detaljer skiljer dem åt. Det är till de tre juvelerna och tre rötterna alla tar sin tillflykt och dessutom ingår de tre farkosterna, Hinayana, Mahayana och Vajrayana, i alla traditionerna. Det som skiljer de olika traditionerna från varandra är således endast vilka lamor som varit betydelsefulla, och vilka yidam samt beskyddare som anses vara viktigast i respektive tradition. Dessutom är det inte alls så att traditionerna är avgränsade från varandra, tvärtom är de ofta blandade på olika sätt.

Tsong Khapa, grundaren för Gelug vördas exempelvis av de andra traditionerna och hans texter studeras också utanför Gelug. Milarepa, som är en av förgrundsgestalterna i Kagyu, är högt vördad även i de andra traditionerna.

Padmasambhava också kallad Guru Rinpoche ses som “den andra buddhan” av tibetaner oavsett traditionstillhörighet, och de många lärda Sakyalamornas texter studeras långt utanför Sakya-traditionens gränser, för att endast nämna några exempel.

Litteraturlista

Gampopa. The Jewel Ornament of Liberation: The Wish-fulfilling Gem of the Noble Teachings. Snow Lion Publications. 1998.

The Path to Awakening: A Commentary
on Ja Chekawa Yeshe Dorje’s Seven Points of Mind TrainingMotilal Banarsidass Publishers Private Ltd Delhi. 2009.

Kongtrul, Jamgon. The Great Path of Awakening: A Commentary on the Mahayana Teaching of the Seven Points of Mind Training. Shambala. 1987.

Milarepas liv. Natur och Kultur. 1986.

Patrul Rinpoche. The Words of My Perfect Teacher: A Complete Translation of a Classic Introduction to Tibetan Buddhism. Harper Collins. 1994.

Lama Ngawang. Solens hjärta: Hur man tränar sitt sinne – spegeln som klargör allt. Larson. 2011

Trungpa, Chögyam. The Myth of Freedom. Shambala. 1976. Trungpa/Nalanda.

The Life of Marpa the Translator. Shambala. 1986.